| Ett kåseri |
|
I och med att jag köpte min första hund (skotte) lärde jag känna den mycket
specielle uppfödaren Sven Sundqvist och hans fine gamle vän Gustav Vesterlund,
då var det klippt! ”Balettmästaren och dansösen” hade hittat varandra. Jag
undervisades ständigt och jämt, han blev min mentor i allt vad gäller hunderiet.
Jag minns bla. min första ringträning.
Gustav hade tagit ut alla hundarna 8 st. på skolgården vid Kungsholms hamnplan,
trimbord och stol åt Sven, och där mina damer och herrar fick jag min första
omgång i konsten att visa hund, på den sommarlovs tomma skolgården juni-65.
Först var det genomgång om hur utställare bör klä sig! En liten nätt promenadsko
var att föredra framför sko med alltför hög klack, klänning eller kjol av
klassiskt snitt och längd icke för vid, mässade Sven. Eftersom det fanns en
uppenbar fara vid framåt böjning, detta gällde också stora urringningar ,
undervisade Sven allvarligt. Damer i långbyxor var tillåtet utomhus vid
kylslaget väder , en liten käck basker i glad färg var också klädsamt.
Sven tittade på mig uppifrån och ner himlade med ögonen och stönade!!! Där stod
jag i världens minsta och tajtaste shorts med tillhörande sol liv, fötterna
nerkörda i slafsiga sandaler, och det på den tiden långa illröda håret hängande
och slängande. Han muttrade ngt. om lättklädd ungdom!
Gustav skrattade roat överlämnade en av hundarna och vi övergick till
väsäntligheter enligt mitt förmenande.
Sven skrek över den tomma skolgården - det är hunden – domaren – och dig det
gäller, inget annat! Ekot studsade mot de gamla skolbyggnaderna,
återupprepningarna gjorde inlärningen ganska effektiv. Ha full kontroll över
hunden, beröm den ofta och släpp den inte med blicken ( det sitter i, har senare
gått rakt in i en betongpelare). Vidare, kopplet ovanför struphuvudet, arbeta
snabbt med kopplet låt det inte hänga och slänga, hitta hundens rätta tempo, man
skall tydligt se påskjutet och hasens arbete, har hunden ej tillräcklig
tillbakalagd skuldra blir rörelserna trippiga eller den fattar galopp.
Herre Jösses Människa!! Är du dansös ???. Gustav skrattade så han fick hicka och
jag var alldeles snurrig.
Ställ upp hunden, nej aldrig mot solen. Har den inte ljusa ögon så får den det,
parallell fram och bak, inte för utdragen, nu är den underställd! Milde Himmel!
Den står ju i nerförsbacke, du böjer dig som en fällkniv gå ner på knä istället,
ge svansen ett litet tryck. Nu står du mellan domaren och hunden, det är inte
din ”gump” man skall bedöma.
Gustav skrattade så han grät! Ha alltid koll på din hund i ringen även om den
inte bedöms, lämna inte ringen utan tillstånd annat än vid stark sol eller regn.
Genomgång på bordet – ställ upp hunden, låt domaren känna igenom den utan
inblandning , stå inte i vägen, tilltala inte domaren svara endast på tilltal .
Dessa privata ringträningar pågick hela sommaren parallellt med trimkurs.
Frampå höstkanten var jag mogen för debut som handler som Sven uttryckte det,
det blev tydligen lyckat för jag anlitades ofta när tid fanns. Många trevliga
resor och nya vänner blev det tillsammans med Sven. Mycket har man varit med om
genom åren, men till utställningen skall man till varje pris trots snöstorm,
dikeskörningar och punka. Det finns en utställare i vår nära vänkrets som liftat
(tvingat) med en zigenarhövding till gruppbedömning i Halmstad!.
Vad gäller klädedräkten hade Sven rätt, trots de förföll undertecknad till
koketteri i sin ungdom. De höga klackarna klarade en runda sen satt klacken kvar
i golvet. Vid ett annat tillfälle sprack byxorna, där stod jag och höll mig för
baken. Sven var kvick att plocka av en dam sin skavs och med ett glatt OLÈ
kastade han in den i ringen. Det var bara att svepa den om höfterna inte böja
sig framåt och hoppas att de rodnade kinderna skulle återfå normal färg. Det var
den legendariske MR BRADDON som dömde, han blev så upplivad av detta OLÉ att han
skämtsamt frågade om jag spelade kastanjetter? Vid det laget var jag gråtfärdig
och definitivt avsaknad av humor, gravallvarligt lär jag omtalat att det inte
ingick i min utbildning. Mr. Braddon plirade illmarigt och frågade – dansar
fröken- jag avböjde. RIDÅ!
Vid ett annat tillfälle var det Mr Cartledge som dömde. Han mumlade i ena
mungipan Oh Miss era framåt
böjningar är grandiosa men kan bli mycket avslöjande. Men vis av erfarenheten
kunde jag lyfta lite försiktigt på ett veck och visa en mycket sinnrikt sydd
byxkjol vilket föranledde ett gapskratt som ingen förstod. Ja, den käre Sven
sitter säkert i sin hundhimmel och ler. När jag på 80-talet började med strävhår
fick jag ännu en inspiratör i Geir Flyckt-Pedersen.
Detta var en gång för länge sedan !
Lillemor
 Korrekt uppvisning |